- Izabel Izadora Filipsson .

kollar på film och käkar glass, hah fet! ;) 

 

yeeeey, vet inte vad det är med mig. 

- leeendet står i högsta hugg!! haha. 

är fan as glad idag, men det är ju bara as bra, vet inte vad det är. 

vaknade upp med ett, och kommer nog förmodligen somna med ett också. 

fast igår var det tvärt om, gråtandes till sömns var nog ingen höjdare. 

men varför tänker jag inte skriva ut på min blogg, för folk är så satans nyfikna och folk behöver inte veta allting hela tiden, för ja, som sagt, hällefors, allt sprider sig på en sekund sen vet alla det, så alla mina hemligheter jag har, har jag hållt för mig själv, inte ens vännerna kan man berätta nånting för, verkar som man inte kan lita på något, därför har jag lärt mig att hålla allt inom mig, även fast det kliar i fingrarna och man vill bara skrika ut vad man har och säga och vad man måste få ur sig, fast man vill ju inte att alla ska veta.. så lika bra, att hålla käft hela enkelt! ;)

ibland gör man misstag, det gör alla. 

ibland kanske man inte lär sig av sina misstag. 

ibland kan misstag göra en lycklig, och ibland inte. 

ibland kan man tro att allt går fel, fast i själva verket går det åt rätt håll, fast man inte skulle trott det. 

 

 

varför ska livet vara så satans oretvist... 

dags att sova.

höres imorn :)

fyra års saknad, fyra års väntan, idag gav jag upp hoppet, la en sista röd ros på din grav, och insåg faktiskt att du aldrig mer kommer komma tillbaka, hur mycket jag än önskar det, om folk bara kunde förstå hur hårt det var att få ett besked en dag, att ens storebror aldrig mer kommer hem, aldrig mer firar jul med oss, inte nånting, 24/12 -07 dök du aldrig upp.. alla undrade vart du var, varför du inte svarade i telefonen, vart du tagit vägen, inte ens din flickvän visste vart du var, du hade en son hemma som längtade efter sin pappa, men han hittade aldrig honom igen. den dagen visste vi att nånting var pågång, hela familjen satt och väntade och väntade, men du kom aldrig, dagarna gick.. skolan började och du hade fortfarande inte hört av dig, hjärtat började slå hårdare och började känna saknad och sorg efter dig, kände att jag började få ont i magen för du hade varit borta så länge, inte ens dök upp på julafton, när jag kom hem ifrån skolan en dag, i början av januari 2008, stod det en polisbil på vår gård, men tänkte inte så mycket på det, jag gick in, fick höra rakt i ansiktet " jim är hittad.. " då trodde jag bara att polisen hade tagit honom eller nånting, men jag såg mig omkring, alla grät.... mormor kramade om mig och grät, och jag fattade ingenting, mormor viskade i mitt öra "jim har hittats död" jag började små skratta, trodde inte på dem orden, aldrig.. inte min bror, han var stark, han klarade allt.. jag tog det som ett skämt, tills begravningen kom, alla gick dit, medans jag satt hemma i sängen och grät, jag orkade inte, jag hade gråtit i från morgon till kväll, dag ut och dag in, gick inte till skolan, var bara hemma, på hans begravning, jag var blå i ansiktet, jag satt i sängen och bara skrek och grät, ville nästan slita av mig håret för jag var så ledsen, jag var ensam hemma, medans hela släkten och vänner var på hans begravning.. men jag gick aldrig, jag skulle inte orkat. och än idag ångrar jag inte att jag inte gick dit, jag hade aldrig i hela mitt liv orkat gått på en begravning, där ens egna storebror ska begravas, den personen i livet som betyder mest bara försvinner ifrån en, och aldrig mer kommer tillbaka... 

 

 

 

vila i frid jim, jag kommer alltid att älska dig, no matter what.